Alltid när jag har det tufft i livet, så finns det två tillfällen från livet som jag hittar styrka för att ta mig igenom eller vidare. Det ena är från då jag var 10-14 år och var utfryst i skolan, och det andra är från det militära. Det är ett från när jag var 10 till 14 år gammal lärde mig att hur jävligt och tufft det än är och hur ensamt det än känns, så finns det alltid en lösning och en öppning. För de fyra åren gav mig tid att både tänka, reflektera, fundera, analysera, men också en chans till att göra någonting kreativt och någonting bra och inte bara i stunden för att slippa obehagskänslan som både ensamhet och utfrysning innebar. Utan istället göra en konkret plan och ta tid för att göra en konkret plan, och inte göra det för att i stunden bevisa någonting för någon annan utan istället för mig själv och för vem jag vill vara och hur jag är. Men från denna tid kan jag alltid hämta energi och styrka, sagt på så sätt att ensamhet må vara ensamhet och motgångar må vara motgångar, men det varar inte för evigt. För det var det som den perioden lärde mig, att allt vänder till slut men du måste göra någonting aktivt åt det och vissa saker kan du inte göra någonting åt och måste bara låta vara som dom är. Tiden från det militära lärde mig att jag kan klara av betydligt mycket mycket mer än vad jag tror, även om jag innan tiden hade en aldrig ge upp känsla och inställning, så blev den än mer tydlig och framhävd under min tid i det militära. Att till exempel läsa en 200 sidors bok på kvällen klockan 22 för att kl. 06 dagen efter kliva upp efter cirka sex timmars sömn och skriva ett prov på den boken, det är ett samtidigt som man under dagen innan haft övningar med både att skjuta med vapen och fysiska övningar som att utmana kroppen på alla tänkbara sätt, lika mycket som att köra ett styrketräningspass i gymmet. Och sen att veta om att det är absolut inga problem att sova lite och klara av mycket, som till exempel att paddla kanot totalt 20 mil på två dagar och väl i mål göra övningar och annat, bland annat varandra 10 km med 35 kg packning. Var absolut ingen elitsoldat i det militära och har aldrig sett mig som elit på något sätt, tvärtom så håller jag mig gärna med fötterna på jorden och jag inte tycker att jag har gjort några bedrifter egentligen. Och det handlar inte om dålig självkänsla, utan det handlar om att vara stolt över det man gjort utan att behöva gå runt och berätta för andra om det egentligen. Att jag berättar det här är för att ge dig som läser detta en inspiration att hitta inspiration från någon situation som du upplevt i ditt liv, som du nu kan använda som styrka och drivkraft på olika sätt i ditt liv. Att vara tio till 14 år och bli mobbad i skolan är ingenting som har satt nåt spår i min kropp eller knopp, utan som du ser har jag i stället valt att använda det på ett ödmjukt sätt för min egen del och inte för att bevisa för någon annan eller andra att jag skall bevisa för dem att jag faktiskt kan lyckas och bli framgångsrik. Gör du det så använder du en sån sak på helt fel sätt och helt fel grund, för då drivs du av hat och negativt istället för positivt och kreativt. Gällande min tid i det militära så finns det så många positiva minnen där personer trodde på mig och min förmåga, trots att jag själv egentligen bara var mig själv och har alltid haft den mentalitet som jag har och hade då, den nämligen att man ger aldrig upp och du överger aldrig en vän. Men du kan inte rädda en vän om ni båda två kommer att dö på kuppen, så därför gäller det att ha en plan om du skall göra någonting som är riskfyllt där ditt liv eller någon annans liv står på spel. För att inte låta så dramatisk och härröra det till liv och död situation, så skulle jag säga att i vardagslivet så är det bra att vara lojal och en närvarande person i alla sorters relationer men om den relationen på något sätt skadar dig eller din andra så skall den relationen inte göra någonting annat med än att avslutas. När jag skrivit detta inser jag att när livet är status quo, att du på något sätt väntar på att någonting skall hända eller förändras, så gäller det att jobba simultant med saker och ting. Om jag tar tiden från det jag var tio till 14 år så gick inte allt över en dag att förändra, utan jag började successivt med olika sorters förändringar som i slutändan gav en stor förändring. Som till exempel så började jag först med att fundera på vad är det som gör egentligen att dessa pojkar mobbar och fryser ut, ligger felet hos mig eller hos dem och vilka fel ligger hos mig och vilka fel ligger hos dem och är det egentligen fel. Sen valde jag att börjar hitta intressen och andra miljöer. Och efter det så satte jag igång med träning och bibehöll intressen som jag hade hittat. Med detta gjorde det att jag hittade per automatik nya miljöer att vistas i både fysiskt och känslomässigt, lika mycket som att jag hittade då med det nya vänner. Vilket gjorde automatiskt att distansen mellan mig och mobbarna blev per automatik distanserad. Sen med träning och input från andra människor så gjorde det att självkänsla och självförtroende såklart växte, vilket i sin tur fick en spinoff effekt. Så som du ser är det positivt att göra steg för steg förändring när du ska göra en förändring, och inse någonstans att även om det känns tungt så kommer livet inte att vara som det är som det är just nu och det är förevigt. Anledningen till varför man valde att frysa ut har jag insett längre fram i vuxna relationer, människor som mobbarna var är personer som har ett stort behov av att kunna läsa av människor och få en känslomässig relation till den människan och när de inte kan få ett grepp kring vem den människan är, det vill säga läsa av den personen eller kunna se vem den människan är så får de oftast panik. Sen insåg jag både som vuxen och som barn att dessa individer som mobbade kom från hem där dom hade noll uppmuntran och noll värme, och där det istället var krav och väldigt känslokallt. Vilket gjorde att dessa individer hade lika bra självkänsla ungefär som ett krossat Mariekex paket, därför de hade aldrig fått höra hemifrån att de dög till eller att de gjorde någonting bra, och det berodde säkerligen mycket på att deras egna föräldrar speciellt pappan själv kom från ett hem där det inte fanns någon trygg pappa som kunde stabilisera och trygga sin son. Mobbare är väldigt likt narcissister, dem kan framstå på ytan som att ha väldigt bra självkänsla men är väldigt tom och ledsen inombords och måste få ut sin ångest på andra människor för att de upplever själva att de inte duger till i den miljö dom egentligen skulle känna sig trygga det vill säga hemmet. Fem år efter jag var mobbad så såg mitt liv totalt annorlunda ut, och än mer så blev jag accepterad och respekterad för vem jag var. Även om jag i grund och botten är trygg, så var det väldigt skönt att få höra och uppleva att bara genom att vara mig själv så blev jag väldigt uppskattad och var jag väldigt uppskattad. Tror inte på att göra mig till eller att spela någon roll, sen kan jag absolut vara diplomatisk men fortfarande i min diplomati så väljer jag att vara rak och tydlig. För om du spelar en roll så kommer folk upptäcka det till slut och då måste du spela en annan roll och en till efter det och en till efter det, dock kan jag personligen vara klassens clown men det är inte sagt detsamma som att spela en roll. Clown till kaffet klassens clown grejen, den tycker jag är viktig för att visa att jag kan vara sårbar och att jag kan blotta mig och att jag känner till mina svagheter och gränser, lika mycket som att gentemot andra med det göra det väldigt svårt för dom att kunna hitta och utnyttja svagheter eftersom jag redan känner till dem själv. Allt för mig handlar det inte om psykologiska termer och analyser, för jag tror att om du går runt så och tänker hela tiden så blir du tokig och en sökare. Det jag menar i texten här är att gör det inte komplicerat och ta livet lite grann ungefär som tiden i en u båt, du är vad du är och till slut kommer det upp till ytan. En annan metafor kan vara, den att livet är som en lågkonjunktur högkonjunktur. Att när det är högkonjunktur så njut av känslan som är då, och när det är lågkonjunktur kom ihåg känslan som du hade i högkonjunktur och att den kommer att komma igen. För precis som ekonomisk högkonjunktur och lågkonjunktur har sina perioder om cirka fyra år, så gäller detsamma även när det kommer till ditt känslomässiga liv och vårt känslomässiga liv. Att vissa stunder i livet så är det saker som händer som du inte kan påverka, men att det här och då gäller det att tänka på att du kommer att komma upp till ytan och att det kommer att vända. Vill med det säga att jag är absolut inte definitivt inte deprimerad i skrivande talande stund, det är inte sagt eller menat på så sätt. Sist men inte minst, om du någonstans upplever eller ser att det är jobbigt och tufft i livet, försök då hitta en stund i ditt liv som krävde extra energi och kraft för att klara av. Ett bra exempel är till exempel du som är mamma, som under nio månader gick igenom det du gick igenom både fysiskt och känslomässigt där vi som kille och pappa kunde stå och bara titta på utan att fatta vad du egentligen på riktigt gick igenom. För hur mycket stöd vi än gav som partner med att åka till K Circle mitt i natten för att köpa inlagd sill och vaniljglass för att du hade cravings, så kan vi aldrig någonsin förstå på riktigt vad du gått igenom. Men det kan du däremot göra. Så där har du ett bra exempel att hämta energi och styrka ifrån. Du som inte är mamma och säkerligen minnen och upplevelser från ditt liv som du kan hämta energi ifrån och styrka ifrån, för jag tror vi alla har det och det är det som gör oss till överlevare och kanske även till och med en ledare. Även här vill jag säga att jag ser inte mig själv som någon sorts ledare på det sättet, sen vet jag att om jag ställs mot väggen eller det ställs krav så är jag inte rädd för att ta på mig ansvar eller lösa en situation, men det sker mer på instinkt en någon sorts jag har gått fjortonhundra timmar i ledarskapsutbildning. Försök ta reda på vad som gör dig till en bra ledare både för dig själv och andra. Personligen ser jag fram emot varje gång jag träffar en ny person och att få höra deras livshistoria, om det är en partner eller en människa på gymmet eller en man eller kvinna på gatan, oavsett vad så har jag alltid insett att sådana människor har alltid någonting som gör att jag kan fylla på ett till blad i min livshistoria och bli en bättre människa och man.
Lämna ett svar