I alla sociala sammanhang så är det alltid nån som är elefanten på savannen, den som ingen ser eller märker för att den smälter in i sin naturliga miljö trots 4 st normalstora bilars vikt. Och omskrivet till tvåbenta som väger cirkus plus moms en tiondel av en savann elefant, den som kommer i tid, gör sitt jobb, presterar bra och som sällan syns eller hörs, utan bara finns. Sen har du den andra kollegan och chefen som inte bara är elefanten i rummet. Utan tom savannelefanten i svärmors växthus där hon odlat orkidéer och plommontomater på 2×2 m, som from nu kommer bli nya frön och krossade tomater. Den där kollegan och chefen som alla vet namnet på innan ens personen klev in på golvet på morgonen, kollegan som syns och hörs mer än en tonåring som går igenom puberteten och försöker se om det är Taylor Swift eller dödsmetall är det som gäller. Det folk glömmer bort är att Savannen och Rummet tillsammans är ett perfekt lag, om båda kan tona ner och tona upp och tona upp och tona ner. Detta då båda är tänkande individer med en kreativ sida som får Picasso att framstå som en färgblind höna på heroin. Att få dem två att jobba i samma grupp och kunna prata med varandra, så har du två individer som kan få fart på verksamheten. Personligen tillhör jag nog mer Taylor Swift möter dödsmetall personen, nåt som jag försöker tänka på. Detta då det är fasen så mycket roligare att lyfta fram andra. Sen kan du som vet om att du är Savannen och du som vet om att du är Rummet försöka ha en dialog med varandra, för ni kommer inse att ni kommer ha väldigt kul tillsammans. Har själv ett gott minne av en kollega som var som luften i rummet, och den personen hade tio ggr mer att säga och komma med än alla andra i rummet. Både som kollega och som chef är det viktigt att lyfta den där kollegan och chefen. På frågan varför vissa blir och vill vara Elefanten i rummet, tror inte jag handlar om att man fick för lite uppmärksamhet och trygghet som barn, och allt efter det har varit tvungen att bli sedd. Om jag ser till mig själv så tycker jag inte om att vara den som alla vet namnet på innan första niofikan på första arbetsdagen, då det gör det svårt att vara anonym av ganska naturliga skäl. Anonym kan vara skönt, för då kan jag jobba med mitt eget utan att få äran för det. Och varför vill jag jobba med nåt utan att få äran för det?, jo för ditt jobb gör du för någon annan om du inte tänkt på det. Du har väl tex inte blivit akutsjukvårdare för att få äran för att nån blivit sjuk eller skadad, Du har väl inte blivit forskare för att du tycker det är kul att nån blivit sjuk, Du har väl inte blivit förskolelärare för att få äran för när ett barn gjort nummertvå, Du blev väl inte bagare för att du skulle få fira 365 födelsedagar per år. Du blev väl ditt jobb för att vara den som inte ens andra fattat att det är tack vare ditt förband och högläge som den personen lever, eller vara den har ett intresse för mitokondrier och t-celler så att andra kan leva en till dag, eller vara den som gläds åt skitsaker på ditt jobb och inte blir irriterad över dem, och du blev väl ditt jobb för att få se glädje hos både släktingar och föräldrar när dem hämtar tårtan och veta att den som kommer få skära första biten kommer också bli glad. Om jag träffar på en annan i Rummet elefant så brukar jag se våra olikheter, är det en person som vill bli sedd pga dålig självkänsla och vill vara i centrum av den anledningen, eller är det bara en personlighet som är trygg i sig själv och skapar ett lugn kring sig och kanske tom glädje och skratt med livsglädje och energi. Förstnämnda kan ta energi, medans den sista kan ge dig energi. Även om båda är elefanten i Rummet. Hur ska jag som chef och kollega hantera en person som detta. Min erfarenhet utan att vara expert på människor, det är den att den med dålig självkänsla sällan kommer med egna idéer medans den andra som är trygg vågar komma på egna idéer och gå egen väg. Och en arbetsplats skall vara som ett lag där alla spelar en viktig roll för att vinna matchen, och inte ett gladiatorspel där andra kollegor och chefer står och tittar på när dem två slåss om förstaplatsen. För där blir essensen i det hela, då Rummet elefanten blir den som får all uppmärksamhet, men likaså tar otroligt mycket energi med sitt drama som dem två elefanterna skapar med sitt gladiatorspel. Som chef skulle jag säga där och då till dem två att dem två skall samarbeta, och det finns ingen annan utväg. Att dem använder deras styrkor för verksamheten men även för lagets bästa. Och som kollega skulle jag säga till dem att lägga av, och att jag uppskattar bådas idéer och tankar. Sen om du har dålig självkänsla så har du inte fått lära dig att stå upp för dig själv, eller så använder du andra att föra din talan en sån här gång. Medans den trygga håller sig för sig själv och utanför och fortsätter köra sitt spel. Oavsett vad så kan du som chef och kollega få med alla i laget genom att se vad andra ser som en svaghet och använda det till lagets styrka, kravet du kan ställa på dina kollegor och chef är kommunikation, det eftersom tankeläsning och tyst dialog inte funkar utanför dina egna tankar och dina egna känslor. Så du kan inte välja tystnad som ett sätt att klara dig undan och att ha att skylla på.
Lämna ett svar