Ledarskap

Efter att ha träffat många chefer både som anställd och i jobbet, så har jag sett ett mönster. Och det att chefens värderingar speglar personalens agerande eller icke agerande. Hade ett möte igår som fick mig att inse att anledningen till personalens beteende låg absolut i en osäker ledare, en ledare som är en jättebra och snäll pappa som leder hemma, men på jobbet går det inte att använda den metodiken då det är vuxna människor som kommer se på dig som vuxen och inte som pappa, och där du inte kan ge utegångsförbud eller prata med sin fru. Hade jag varit chef för hans personal så hade jag valt följande sätt: Tydliga regler, på gränsen till auktoritär. Och inte för många mål och punkter att hålla sig till, utan mer av daglig återkoppling. Då personalen var inte lagspelare som var positiva, utan väldigt många med egen åsikt och egna mål som egentligen inte är på jobbet för att dem tycker om jobbet utan för att ha en sysselsättning och speciellt en sysselsättning där ingen ifrågasätter deras frihet som den ger då ingen kollar dig, och blir du kollad skyller du ifrån dig. Starka individer är positivt, men inte om dem har svårt att vara lyhörd och en lagspelare, då man då får Zlatan möter Trump. Samma sak med en ledare, om du som ledare inte kan vara jordnära och lyhörd, så kommer dina medarbetare att antingen vara rädd för dig eller så kommer dem prata skit bakom ryggen om dig, eller båda sakerna. Men att vara snälla pappan till två döttrar som heter Sophia och Emma när du är på jobbet, det är ingen bra tanke. Speciellt inte då Sophia och Emma på jobbet som där istället heter Irina och Noor kommer äta upp dig för att du är för snäll, då dem vet att du är lika snäll mot dem som mot dina döttrar. Och Patrik och Poojan kommer att tycka att du är en reko kille, men jobba mer för dig av den anledningen än att du är en bra chef. Så i det fallet skulle jag välja att dra gränsen redan från början, istället för att bli irriterad sen när personalen inte lyssnar eller struntar i vad du säger, eller hamnar i konflikt sins emellan, eller kommer i konflikt med kunder för att dem är envisa individer som inte förstår att ödmjukhet och att be om ursäkt är inte fel, men där man tycker inte att man skall be om ursäkta för det innebär att då har jag fel och det har pappa sagt att jag som är en prinsessa och jag som är prins har min mamma sagt att vi har aldrig fel. Även fast vi är stora pojkar och flickor som är tävlingsmänniskor och dominanta så är vi ändå osäkra pga just den anledningen.

Att skylla på sina anställda istället för att bära ansvar som chef, då det är du som chef som anställt en person, och både under och efter intervjun sett nåt i personen som du värdesätter. Så kan du lika lite där och då likt som en föräldrar, skylla på att det är inte ditt fel om nåt går snett. Jo, det är ditt ansvar. Du anställde, och om inte det så är det du som på varje veckomöte skall meddela och upprepa dem värderingar som verksamheten har. Precis som att min mamma och pappa inte skyllde på skolan om jag misskötte mig eller att skolan sa att det är deras ansvar i grund och botten, för det är det, dvs en förälders ansvar, varför?, jo för att en vacker dag så kommer barnet ut i arbetslivet och då kan du inte säga där heller att det är chefens uppgift av att göra människa av en människa som du skapat. Som förälder ger du ditt barn moral, etik och värderingar. Och som chef är det ditt ansvar att skapa ett bra lag som skapar du tillsammans med det laget skapar en bra arbetsmiljö, och att personer som är i kontakt med eran verksamhet ser att det är så, och det blir det genom dialog och kommunikation med medarbetare. Det är du som chef som skall leda. Träffade en chef som absolut inte tålde att hans chefskap ifrågasattes när det kom till att hans personal misskötte sig och agerade ogenomtänkt. Om du som chef är otydlig eller konflikträdd så kommer personalen strunta i vad du säger, lika mycket som om du är en tyrann, där dem då kommer göra saker bakom din rygg, men i båda fallen allt för att du inte skall se. Och blir dem påkommen så kommer dem leka dum. Därför gäller det att vara en närvarande chef som är rak och ärlig, dvs kommunikation är viktig och att förmedla lika mycket som att lyssna. Samt att kunna ge kritik på ett sätt som inte går att linda in, som tex ”Gör du sådär så kommer du skada dig” istället för att säga ”Vi vill inte att nån skall bli sjukskriven, så därför vill vi att alla använder skyddsmask när ni går på toa efter sill och ägglunch, för att doften på herrarnas då inte luktar nybakat kardemumma bröd”. Har genom mina år träffat på många chefer som blivit chefer för att deras chefer vill ha en inställsam person, istället för en kreativ ledare som jag vet agerar på eget initiativ och löser situationer och där jag som chef inte vill eller behöver ha kontroll, lika mycket som att den personen inte heller helt plötsligt säljer ut företagshemligheter eller sänker hela verksamheten för att bakom masken så var det en som hade egen agenda. Helt enkelt att jag som trygg chef anställer trygga chefer som anställer trygg personal, så slipper vi allt. Kolla nån gång när du är och handlar i en butik hur personalen är och hur deras chef är, och än mer om du framför nån sorts kritik. Bemöter chefen det genom att kasta personalen till tigrarna, eller skyddar han/hon dem med näbbar eller klor. Eller är det en chef som säger ”Det där ska vi kolla vad vi kan göra åt, tack för din feedback. Återkopplar gärna till dig, här har du 100 kronor att handla för”. Eller är det en chef som inte vågar ha en dialog alls och som bara lyssnar utan att säga nåt tillbaka överhuvudtaget. Personligen skulle jag vara 100 kronor chefen, då det visar att jag lyssnar, tar åt mig, men ändå inte hänger ut varken personal eller ledarskap.